Du ska inte få rubba mig.
Hej bloggen.
Vad gör man när man känner att sorgen börjar ta över. Det rinner sakta över kanten och tar över hela mitt allt och mitt jag. Helt utan stöd från allt man någonsin litat på. Det man försökt hålla sig fast vid, ramlar.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag faller. Det känns som att ingenting finns för att hålla upp mig, varför han. Varför nu? Varför ska det här hända mig? Bestämmer man något ska det vara exakt så, kände man något för en stund sen så måste man känna så hela tiden. Jag är för fan bara en människa. Jag är inte en grå sten som är likadan hela tiden, som bara vill ligga stilla och bara finnas. Du kanske är det, men inte jag.
Jag faller ihop snart, klarar inte av det här längre. Varför ska det vara såhär? Det är faktiskt du som ska göra mig lycklig, det är inte du som ska putta mig ner för den avsats du borde fånga upp mig från. Varför ska det vara såhär? Jag kan inte vara som du, för vi är så extremt olika du och jag, jag förstår inte hur det kunde bli vi två.
Visst älskar jag dig i många stunder, men över internet, sms, telefon ja över allt annat än i verkligheten är du bara kall och tyst. När vi träffas ska vi bara ligga stilla och titta på TV, hela tiden. Men jag kan inte vara så, jag vill ut, träffa folk, röra på mig. Accepterar du inte det och att jag faktiskt har en bästa kompis, som är kille, så kommer det här inte att funka.
Förut funkade det, för då hade jag "makten" eller vad man ska kalla det, men nu är jag så rädd över att förlora dig att jag har blivit som din slav, jag gör allt bara för att du ska hålla kvar mig. Men vill jag verkligen ha det så? I ett förhållande som vårat så måste det faktiskt vara på bådas vilkor. Varför ska vi då leva som kung och slav, jag tänker ställa mig och stå emot. Så här ska det inte vara längre.
Vad gör man när man känner att sorgen börjar ta över. Det rinner sakta över kanten och tar över hela mitt allt och mitt jag. Helt utan stöd från allt man någonsin litat på. Det man försökt hålla sig fast vid, ramlar.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag faller. Det känns som att ingenting finns för att hålla upp mig, varför han. Varför nu? Varför ska det här hända mig? Bestämmer man något ska det vara exakt så, kände man något för en stund sen så måste man känna så hela tiden. Jag är för fan bara en människa. Jag är inte en grå sten som är likadan hela tiden, som bara vill ligga stilla och bara finnas. Du kanske är det, men inte jag.
Jag faller ihop snart, klarar inte av det här längre. Varför ska det vara såhär? Det är faktiskt du som ska göra mig lycklig, det är inte du som ska putta mig ner för den avsats du borde fånga upp mig från. Varför ska det vara såhär? Jag kan inte vara som du, för vi är så extremt olika du och jag, jag förstår inte hur det kunde bli vi två.
Visst älskar jag dig i många stunder, men över internet, sms, telefon ja över allt annat än i verkligheten är du bara kall och tyst. När vi träffas ska vi bara ligga stilla och titta på TV, hela tiden. Men jag kan inte vara så, jag vill ut, träffa folk, röra på mig. Accepterar du inte det och att jag faktiskt har en bästa kompis, som är kille, så kommer det här inte att funka.
Förut funkade det, för då hade jag "makten" eller vad man ska kalla det, men nu är jag så rädd över att förlora dig att jag har blivit som din slav, jag gör allt bara för att du ska hålla kvar mig. Men vill jag verkligen ha det så? I ett förhållande som vårat så måste det faktiskt vara på bådas vilkor. Varför ska vi då leva som kung och slav, jag tänker ställa mig och stå emot. Så här ska det inte vara längre.
Kommentarer
Trackback
